När framgång känns oförtjänt

Om självtvivel, höga krav och ohjälpsamma prestationsmönster

Det finns en tyst men utmattande stress som ofta och oftare drabbar de som tar livet och sina åtaganden på allra största allvar. Den syns sällan utåt, men kan påverka hur du mår och agerar under dygnets alla timmar.

Ibland visar den sig i tydliga situationer, som en stark övertygelse innan du ska hålla en viktig presentation eller när du öppnar ett mail skickat från din chef och hinner tänka:

Nu händer det. Det är nu jag kommer bli avslöjad.
De kommer att fatta att jag faktiskt inte kan det här, att jag bara har pratat mig fram.

Men ofta är känslan mer subtil än så. Den kanske upplevs mer som en ständigt närvarande jämförelse mellan dig och din omgivning. Ett jämförande som kan drabba livets alla arenor, som till exempel ditt yrkesliv, dina relationer eller ditt föräldraskap.
Du kanske tittar på människor runt omkring dig och tänker:

De måste ha fattat något som jag helt har missat, för de verkar ha en inre trygghet som jag tycks sakna och någon slags självklar kompetens.

Kanske uppfattar andra dig som just samlad och trygg, medan din inre upplevelse snarare är att du under ytan paddlar frenetiskt för att försöka leva upp till dina egna högt ställda krav och förväntningar – och samtidigt gör allt för att dölja din osäkerhet och ditt gnagande självtvivel.

Att du läser det här är förmodligen ingen slump.
Chansen är stor att du känner igen dig i beskrivningen. 

Kanske dyker det trots detta upp ett ett litet protest-argument i ditt huvud just nu?
Som en inre röst som säger något i stil med:

"Jag hör vad du säger, men i mitt fall så stämmer det faktiskt. Min framgång ÄR oförtjänt.
Jag har bara haft tur, tajming, fått hjälp eller varit duktig på att dölja alla mina brister".

Om din reaktion är att försvara din inre kritiker, så är det en helt naturlig reaktion.
Då är den här texten verkligen för dig och du är varmt välkommen till bloggen!
Jag är glad att du har hittat hit, men ledsen att du bär - och kanske länge har burit runt på - den här extra tyngden.

Att omedelbart avfärda sina egna resultat och upphöja andras är kärnan i det som i folkmun kallas imposter syndrome eller bluffsyndromet. Det är ett kognitiv glapp där du är högpresterande och välfungerande utåt, men på insidan sällan känner att du räcker till eller kanske till och med inte ens förtjänar din plats.

Den psykologiska paradoxen

Hur kommer det sig att högpresterande individer så ofta känner sig otillräckliga och oförtjänta trots yttre bevis på motsatsen? Det logiska vore att den inre trygghet och känslan av kompetens ökade varje gång du lyckades med något, eller då du fick beröm och bekräftelse för bra saker du gjort. Men om du, likt många högpresterande individer, bär på mycket självtvivel och höga krav sker istället det motsatta:

Framgång minskar inte den inre stressen – den höjer bara insatserna.

Det som händer när du presterar bra är istället att din hjärna drar en felaktig slutsats:

”Puh, jag klarade mig den här gången också. Vilken jäkla tur jag hade...
Men tänk om det skiter sig nästa gång? Nu har ju ribban höjts.
De kommer bara förvänta sig ännu mer av mig, och om jag misslyckas då kommer fallet bli så mycket värre. Det är bäst att jag jobbar ännu hårdare inför nästa grej.”

Framgång blir därför inte ett kvitto på att du räcker till eller faktiskt kan din sak.
Det blir istället en förhöjd risk att misslyckas nästa gång. Så ju bättre det går för dig på papperet, desto mer akut blir rädslan att inte leva upp till förväntningarna på dig framåt.

Varför finns den här bloggen?

Jag startade den här bloggen för att kunna ge ett nytt perspektiv till dig som har en hög kapacitet (ja, du!), men som ändå tvivlar på din kompetens. Här kommer vi att titta på hur dessa mönster ser ut och varför vi fungerar som vi gör under krav och press.

Jag vet att priset för att navigera vardagen med denna inre press är alldeles för högt,
och att du ofta betalar med ditt mående och i förlängningen din hälsa. Det kostar att ständigt ägna sig åt kompensatoriskt förberedande och överarbete för att minimera risken för fel och upprätthålla en högt satt standard. Likaså att hålla sig själv tillbaka, tacka nej till utmaningar eller när du drabbas av handlingsförlamning och skjuter upp saker till sista sekunden när kraven blir för övermäktiga.

Du är inte ensam om att känna så här. Men du behöver inte fortsätta att ha det så.
Det ständiga självtvivlet är inte ett permanent personlighetsdrag hos dig utan ett inlärt mönster, och mönster går att bryta. Men det kan kännas särskilt svårt att be om hjälp eller ta emot stöd om du är van vid att klara allt själv. Det kan trigga just den känslan av att inte vara tillräckligt kompetent som du vill bli fri från. Därför är det viktigt att förstå att strategiskt stöd på vägen inte betyder att du saknar förmåga. Det är tvärtom klokt att använda strategier som både gör jobbet snabbare och mer effektivt.

Om mig

Jag som driver Bluffbloggen heter Matilda och är utbildad psykolog.

Jag har mött otaliga högpresterande och kompetenta individer som kämpat med självtvivel, höga krav och ohjälpsamma prestationsmönster. Genom mina egna erfarenheter och djupdykningar i ämnet vet jag också hur tärande det är,
och hur mycket potential som går förlorad helt i onödan. Därför vill jag hjälpa dig.

Mitt mål är att ge dig kunskapen du behöver för att bryta mönstret, så att du kan behålla ditt driv utan att köra slut på dig själv och istället känna dig trygg i din kompetens.